oj...
Jag ser på statistiken att folk kommer hit och gluttar, men inget intresse visas genom kommentarer och dyl...
vet inte alls vad jag ska skriva om idag... graviditeten är som vanligt bra och låååååång..
Mina små fina pojkar har fyllt 1 vs 2 år.. kalas är överstökat....
vi går nu och inväntar julen-som borde vara spännande och kul... men som mest känns som ett tungt ok på mina axlar... vill bara ha det överstökat så att vi kan gå vidare med "livet" (vad nu det är för något)....
Det här , just nu..just idag borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv, men istället känner jag min nere och deppig... En ständigt återkommande tanke är den om lerklumpen... "det blir vad man formar den till" och just nu vill jag bara kladda ihop min lerklump och börja om från början... Jag och mina barn.....
Jag älskar min familj så innerligt- dom är ju de enda jag någonsin har haft, de enda jag någonsin har brytt mig om!!
Men vad gör man om man inte står ut längre, när allt känns hopplöst??
Vad gör man när man känner sig ensam i all tumult, och inte har någon vuxen att prata med? Jag är på bristnigsgränsen och känner för att ta mina barn under armarna och rymma...Jag är ensam här hemma så då kan jag ju lika gärna vara ensam någon annanstans....