CanItBeTooMuch

att uppdatera här,kanske??
vet faktiskt inte när jag slutade att uppdatera... men antar att det va för cirkus ett år sen... och sen dess har det ju hänt massor ;)

Vet inte om jag berättat att vi flyttade från området vi bodde i till en stor lägenhet i stan, såå härligt att slippa den gamla lilla lägenheten och fruktansvärda grannar.  Här skulle vi få andas och bara få va....(trodde jag).... tills Anton började spåra ur... 

Antons farmor dog i Januari för två år sen, hans pappa hamnade i fängelse i Februari samma år.. Stackars Anton "miste" de två mest för honom betydelsefulla personerna inom loppet av två månader... stackars min lilla plutt!

Det var tyvärr där det började, skolan slutade fungera och slagsmålen blev fler och grövre. Jag tog kontakt med Bup men de såg inga problem hos Anton utan tyckte att hans beteende berodde på år av mobbning i skolan, ingen ville lyssna på mig och hjälpa mig med en ordentlig samtalskontakt för Ante...inte skolan,inte Bup och inte sociala myndigheter :(

för mig var det konstant oro och sömnlösa nätter, för Anton var det;

skolk,snatteri,slagsmål, polisanmälningar,socialanmälningar och till sist positiva drogtest.... det brast för mig... någon måste hjälpa mig.. ingen hade lyssnat på ca 2,5 år... Efter skrik och gråt nere på soc blev Anton erbjuden en plats på jourhem i 6 månadet- jag tackade ja på tisdagen,  på onsdagen satt vi tillsammans med två socialsekreterare i bilen påväg till jourhemmet...

papper skulle skrivas innan jag "lämnade över problemet" åt någon annan.... tårarna bultade på i ögonen så jag såg knappt var på pappret jag skrev, det var de svåraste jag någonsin har gjort-men kanske det bästa.

vilken mamma lämnar bort sitt barn???..varesig det handlar om en månad, sex månader eller en livstid... 

Han grät och jag grät,sen åkte jag," världens sämsta mamma" hem snyftande och ensam.

Första natten utan Anton sov jag som en stock, vaknade med huvudvärk och var allmänt ledsen... tackolov så märkte mina tre små barn inte att jag vart ledsen, vardagen här hemma är ju tvungen att fortsätta..

Detta va för ca tre veckor sen, så jag kämpar ännu med att få livet att bli så normalt som möjlig ....vilket inte är det lättaste när en liten bit av mig inte är här hemma längre :(