Tack
till mina fina vänner som försöker förstå vad som händer i mitt liv just nu, och hela tiden stöttar,pushar och plockar upp mig från golvet när jag inte orkar mer <3 Ni är verkligen fantastiska!
Jag har väl egentligen aldrig varit bra på att be om hjälp eller att tala om när jag mår dåligt, men det behöver jag inte med er.. ni bara vet... ni säger de rätta sakerna för att pigga upp, jag blir så glad för era telefonsamtal och era spontana besök...jag kan inte nog förklara hur tacksam jag är över att ha valt just er till mitt liv <3
När det gäller mig och Anton under veckan som gått så kan det summeras som :KAOS :(
I lördes var han hemma de vanliga sex timmarna, men han va på såå dåligt humör så han slog i möblerna, välte möbler, skrek ,tog sönder sina syskons leksaker och satte sig allmänt på tvären- så tyvärr fick jag ringa jourhemmet så de fick hämta honom..
Det var inte det jag ville egentligen, men ibland får även jag nog.
I Måndags var vi på den efterlängtade tiden på BUP (har väntat på det i 2,5år)
Där var Anton fortfarande lika arg på mig, det som va bra med den dagen och det mötet va att det kommer att bli en utredning på Anton- de misstänker/ser starka tecken på ADD. Det skulle förklara mycket i hans beteende, det hade varit sååå skönt att få honom diagnostiserad så att en behandling kunnat få börja, för så som läget är nu , så mår ju ingen bra-allra minst Anton!!
Idag har vi varit på FamiljeTeamet och blivit filmade igen, men tyvärr så tar Antons ilska och mina tårar över, så egentligen så har vi nog inte fått så mycket gjort där idag- det är tungt och jobbigt att se sitt barn må så dåligt och inte kunna hjälpa honom...
efter allt tumult undet dagens möte så va det ju bara till att måla på smilet och gå hem och va den goa och "glada" mamma till de tre små...
och här sitter jag nu och bara myser och försöker lägga dagens kaos bakom mig
- det går väl sådär... =)
vi hörs snart igen!
En varm kram till alla er som behöver!
Hej Therese.
Jag följer din dagliga kamp, och förstår hur du mår och hur du kämpar, min son är vuxen nu men blev diagnostiserad med adhd när han var 10 år. och det är inte lätt!Man vill många gånger bara "ställa kassarna i hallen och vända och gå ut och lämna allt" men det kan man ju inte när det handlar om ens barn. Men som jag har förstått så har ni mycket mer som du arbetar på, då är det fantastiskt, precis som du skriver att ha riktiga vänner i sin närhet, ta tillvara på det- för du kommer att behöva dom mycket mer- din resa har ju precis börjat! Jag skickar en massa styrka och kramar till dig! Med vänliga Hälsningar Marianne